Skulle egentligen inte låta orden ha del av denna DAG. Satt länge i morse för att utröna möjligheten att låta dagen bara gå förbi. En dag som lever sitt eget liv är ju också en dag att kanske blicka tillbaka på utan att känna missmod . Det är grått och hösten har gjort sitt intåg i mången själ. Det gäller att förtrösta i alla som finns där ute i det gemensamma i det som binder oss vid denna jord. Kan vi se varandra i detta töcken av fragment som befolkar vår tid som upptar oss men inte ger något tillbaka?