Visst det vore bra om allting ändras allt blir som nytt och alla tar varandra i handen och heligt lovar aldrig mer, men har vi inte hört den förut? Så kanske skulle vi sätta oss ner och luta hakan mot handen och tänka en stund innan vi ropar: Messias!

Inte för inte har den västerländska ekonomin körts i botten. En övertro på konstruktioner och deras representation har fått oss övertygade om att tomrummet egentligen består av någonting. Nu börjar vi förstå att Oswald Spengler hade rätt att det väntar ett "Untergang des Abenlandes". Det är kväll nu och det lider mot natt.

Hoppas du inser vem du är! Alla har förlorat och det att ingen vet. Jag tyckte att någon sa att denna någon skulle sluta kalla sig någon men ... kan jag lita på det? Har fortfarande inte talat med den som fött mig och har fortfarande inte stått inför skranket. Tillräckligt länge. Tingen begrundat och - ordlöst.

Allt är ibland en kompakt massa av tankar som är svåra att sortera. Jag bygger ett liv som kontrollerar sig självt, bitvis. Det som jag kan greppa känns fjärran och oartikulerat. Liksom inträngt i ett hörn. Höst. Färger och längtan. Trötthet som gör sig påmind men ändå så blir något gjort. Saknar min gamla mamma, kanske dags för en tur till Solbacken.

Vi står där som förstenade inför denna obändiga irrationalism. Som om döden den oskyldiga skulle vara en lösning på den egna existensens grundfråga: Vad och vem är jag? Jag tänker på alla som bara lever sina liv och vill intet mer. Vem har rätten att stå som domare ens över sig själv? Finns det överhuvudtaget något att förstå? Är inte ondska en sig självt definierade entitet?Stilla flyter en mörk flod. Och inte finns dess källa att finna.

Hade en diskussion idag om det verkligen förhåller sig så, att det finns ett ökat våld i kring oss som utgår från sjukdom. All statistik och allt mänskligt förnuft pekar i en annan riktning. Vi har drabbats av den mediala nojan. En konstruktion som bygger på kollektiv rädsla som til syvende og sidst bottnar i ur-arkaiska principer: Om det rädda djuret som sitter hålögt i sin håla när natten tränger sig på. Vi låter oss dras med i en uppfattning förespeglad oss av de som har intresse att styra med fruktan. Vem det är, är upp till en var att använda sitt förnuft till för att fastställa. Sov gott det gör jag.

Vi försöker att stå fasta i varandra. Satt och tänkte på bussen när folket på väg till WMU steg på. Så många så spridda men ändå med ett gemensamt mål hägrande. Men hur ska alla dessa intryck sållas. Hur ska de förankras och bli till något att bygga på? Det pågår mycket i vår splittrade stad. Ett forum som handlar om drömmar och då som handlar om den stora drömmen om det gemensamt goda. Människor som kommer för att stanna och människor som inte vet. Och en tidig höst med hela sin gråskala av känslor och bilder. Naturen som vänder sig inåt i sin långa vila.

Skulle egentligen inte låta orden ha del av denna DAG. Satt länge i morse för att utröna möjligheten att låta dagen bara gå förbi. En dag som lever sitt eget liv är ju också en dag att kanske blicka tillbaka på utan att känna missmod . Det är grått och hösten har gjort sitt intåg i mången själ. Det gäller att förtrösta i alla som finns där ute i det gemensamma i det som binder oss vid denna jord. Kan vi se varandra i detta töcken av fragment som befolkar vår tid som upptar oss men inte ger något tillbaka?