Vi står där som förstenade inför denna obändiga irrationalism. Som om döden den oskyldiga skulle vara en lösning på den egna existensens grundfråga: Vad och vem är jag? Jag tänker på alla som bara lever sina liv och vill intet mer. Vem har rätten att stå som domare ens över sig själv? Finns det överhuvudtaget något att förstå? Är inte ondska en sig självt definierade entitet?Stilla flyter en mörk flod. Och inte finns dess källa att finna.

Hade en diskussion idag om det verkligen förhåller sig så, att det finns ett ökat våld i kring oss som utgår från sjukdom. All statistik och allt mänskligt förnuft pekar i en annan riktning. Vi har drabbats av den mediala nojan. En konstruktion som bygger på kollektiv rädsla som til syvende og sidst bottnar i ur-arkaiska principer: Om det rädda djuret som sitter hålögt i sin håla när natten tränger sig på. Vi låter oss dras med i en uppfattning förespeglad oss av de som har intresse att styra med fruktan. Vem det är, är upp till en var att använda sitt förnuft till för att fastställa. Sov gott det gör jag.

Vi försöker att stå fasta i varandra. Satt och tänkte på bussen när folket på väg till WMU steg på. Så många så spridda men ändå med ett gemensamt mål hägrande. Men hur ska alla dessa intryck sållas. Hur ska de förankras och bli till något att bygga på? Det pågår mycket i vår splittrade stad. Ett forum som handlar om drömmar och då som handlar om den stora drömmen om det gemensamt goda. Människor som kommer för att stanna och människor som inte vet. Och en tidig höst med hela sin gråskala av känslor och bilder. Naturen som vänder sig inåt i sin långa vila.

Skulle egentligen inte låta orden ha del av denna DAG. Satt länge i morse för att utröna möjligheten att låta dagen bara gå förbi. En dag som lever sitt eget liv är ju också en dag att kanske blicka tillbaka på utan att känna missmod . Det är grått och hösten har gjort sitt intåg i mången själ. Det gäller att förtrösta i alla som finns där ute i det gemensamma i det som binder oss vid denna jord. Kan vi se varandra i detta töcken av fragment som befolkar vår tid som upptar oss men inte ger något tillbaka?

OM NATTEN INTE VORE Om natten inte vore skulle allting inte längre leva,om natten inte vore skulle du och jag, vara ljusets barn. Skulle vi likt Ikaros, bränna våra vingar i den obarmhärtiga solens ljus.Om natten inte vore skulle döden inte vara.Om natten inte vore, en fiende som smyger,- en vän som knackar på; nu min käre, det är dags att bryta upp!

Bortom huset, i minnenas kvarter, där flyter en smutsig å. Tvekande står vi där; mitt gamla jag och jag, tar av sig, hans nakenhet, befriande,som om alltid fri från straffet. Kastande sig ut i den dyiga varma sörjan, denna stinkande njutning, simmar bort, bort; - slå följe med mig låt mig vara en av er, ni, vet inte vad liv är; ack om ni kunde ge liv.- Låt mig få känna er närhet, låt mig få vara en del av er,i er oförstördhet,- kom simma med mig mot vuxenhetens nakenhet, bli ett i mig.Genom det ljumma vattnet mot åsens grönskande sluttning,uppåt mot doften av blommor och svettig hud. Att åter känna sältan, barndomens rena svett, av öppna porer, av granbarr och ris, av fisk och tjära, av Kerstin, den första barnsliga älskogssmärtan.Vägen ut ur mörkret, att börja på nytt, att känna skulden, tomma tankar!Därborta på åsen tillsammans mot solstrålarna som omger blont hår. Vill du ha mig, så....

I morse så gick jag till jobbet tänkte att det jag gör kanske inte har så stor betydelse. En del reagerar på ingenting andra har en död blick den tredje vet inte vem han eller hon är. Inte underligt att vi står där handfallna inför undret att ingen ser oss ingen hör oss och ingen kan eller vill ens lyssna på vad vi som människor har att komma med. Tycker du som jag att vi är bittra små bitchar. Köp en dildo på Apoteket så mår alla bättre.